Jennyhellstrom

 

Ibland kan man inte låta bli att tänka, "är detta för bra för att vara sant?". Tänk att jag fann mitt livs kärlek när jag var 14 år gammal (15 när vi blev tillsammans). Låter inte det helt sjukt i era öron? När folk bli tillsammans i den åldern så tänker man alltid "åh, de är så nykära nu och tror att de kommer hålla ihop hela livet, vänta några månader bara." men kan ni tänka er, här sitter vi nu - 5år & 2 månader senare och starkare än någonsin. 

 

Ibland skrämmer den tanken mig, kan man verkligen hålla ihop hela livet när man blir tillsammans vid 15 års ålder? & då säger jag - självklart! Det som det handlar främst om tror jag, är att man ha tillit, kommunikation, respekt och att man nog ändå ska vara ganska lika. I alla fall när det kommer till mig & fredrik. Det hade varit en stor utmaning för oss om vi hade helt olika åsikter, mål och intressen. Men vi har nog legat på ett ganska jämnt plan hela vägen tror jag. 
Det som är det svåra i den åldern är ju att man förändras något så fruktansvärt. Vi var ju egentligen bara barn när vi fann varandra, vad visste vi egentligen om ett riktigt förhållande och riktig kärlek? Inte mycket, men gud så mycket vi har lärt av varandra. 
& jag säger inte allt hela vårt förhållande har gått som en rak linje uppåt, vi har haft våra ups and downs men sådant måste man nog egentligen ha tror jag, lite motgångar för att sedan kunna växa & lära, bli starkare tillsammans osv. 

För många blir det nog svårare & svårare med åren, man tappar gnistan, intresset och man låter allt annat i livet ta över & egentiden för sin käraste försvinner. För oss, eller i alla fall för min del så har det nog blivit tvärtom. Jag ser fortfarande på fredrik med en beundran i blicken & är fortfarande som helt nykär. En sån himla mäktig känsla. För mig är kärleken det viktigaste av allt - kärleken till fredrik, vänner & familjen. Allting annat spelar egentligen ingen roll om man inte har kärlek, så för mig har det alltid varit en självklarhet att lägga mycket fokus på min sambo. Jag uppvaktar honom ofta, talar om för honom hur jag känner för honom, försöker hitta på saker tillsammans etc. 

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägget mer än att jag tycker att det är lite tråkigt att folk inte tror på ungdomsförälskelser. Jag har nog själv varit väldigt skeptisk till det tidigare men jag & fredrik är nog ett ganska bra bevis på att man kan få det att funka även fast tonåren & allt sånt innebär många förändringar osv. Nu ska jag inte snacka alltför mycket heller, för 5 år är egentligen ingenting gentemot 20-50 år men dessa 5 år har inneburit så himla många förändringar och stadier som vi har tagit oss igenom & nu står vi här och känner oss lyckligare och tryggare än någonsin, och det bevisar någonting. Punkt slut. ♥

 

Detta är mannen jag vill spendera mitt liv med. Mannen jag vill gifta mig med. 
Mannen jag vill resa & upptäcka världen med. Mannen till mina barn. Min fina Fredrik :)