Jennyhellstrom

Nu är det 1.5år sedan vi gjorde resan och lämnade lilla staden Jönköping för norrland, umeå. Helt ärligt så känns allting fortfarande som en resa, som att vi håller på och gör en livsförändring som bara ser ut att fortsätta. Det känns inte som att vi har stannat upp och verkligen insett att vi faktiskt har ett nytt liv här uppe, även fast det har gått så lång tid. Vi har ett hem här uppe, ett nytt liv och folk runt omkring oss som vi älskar och som verkligen har kommit oss nära in på livet. Samtidigt har vi ett liv där nere med minnen och familj. 

 

1.5år har gått otroligt fort. Jag hinner inte ens med om vad som verkligen händer. Jag är mer än halvvägs genom min utbildning och om några år kanske vi flyttar tillbaka till småland. Men just nu känns livet i Jönköping som väldigt långt borta. 

Många undrar nog hur vi har det här uppe egentligen, vad som hänt under detta året och hur allting känns för oss. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra här uppe som jag faktiskt gör. Jag är så glad över att jag vågade ta mig ur min trygghetszon och ge mig ut på denna resan. Det har varit otroligt känslomässigt men samtidigt så värt det. Det har varit många dagar man bara har gråtit över saknaden och avståndet hemifrån men också mycket skratt med nyfunna vänner. Umeå är en mysig stad med ett positivt och glatt folk. Universitetet är av hög stantard där det verkligen satsas. Jag har provat på högskola tidigare, i hemstaden, som inte var något för mig. Där var det tempo men ingen sammanhållning alls, där fick man klara sig själv och skolan var inte utav någon personlighet alls. Jag har hört så mycket om andra högskolor och universitet och Umeå känns så rätt. Här satsade man på en gång med att klassen ska få en sammanhållning och man skall känna sig trygg med varandra, sen är det ett ständigt högt tempo så att man får känna att man lever kan jag tala om. Jag känner hela tiden att jag lär mig saker och bygger på min kompetens inför framtiden. Man har hört så många tala om att det ofta är ett högt tryck första terminen och sedan sänks hastigheten men det har jag aldrig upplevt. Här levereras det och jag känner att de människorna som går klart sin utbildning här uppe gör det med god kompetens och styrka inför framtida yrket. Jag är så nöjd! Förutom skolan och vännerna så har det varit en period i mitt liv som har varit som en bergodalbana. Vi fick bo hos vivi-anne, fredriks farmor i 7 månader. Jag är så otroligt tacksam över denna fantastiska kvinna, utan henne så hade vi aldrig kommit så här långt och varit här vi är idag. Men det var samtidigt en tuff period att inte veta hur länge vi skulle leva där ute. Vi bodde hos henne ute i sävar som ligger 2 mil utanför umeå i ett litet litet samhälle. Jag trivdes bra där men att inte veta inför framtiden tärde mycket på mig. Att bo i ett litet rum och inte ha alla sina saker, inte min katt och en familj 100 mil ifrån var jobbigt. Mest av allting så var det nog jobbigast att inte kunna ha min zeke hos mig. Just då gick dagarna och allting långsamt men nu i efterhand så inser man hur månaderna bara sprang iväg. Vi fick vår lägenhet, katten kom upp och vi blev en riktig liten familj. Vinter blir till vår som blir till sommar. Vi har haft familj som kommit & hälsat på en del som gör allting enklare också, det gör att man har någonting att se fram emot. Vi har mist våran fina vivi ♥ efter att gud tog henne ifrån oss så känns det mycket tomt här uppe, det är någonting som saknas. Vi har i alla fall turen att ha fredriks farbror och bror, med deras familjer här. De har givit oss mycket glädje och fina stunder!

 

Det är både skönt men samtidigt otroligt jobbigt att ha ett liv i två helt olika landskap/städer. Jag kan tänka mig att leva hela mitt liv kvar i Umeå, samtidigt så vill jag vara nära min familj och bo mer centralt i landet. Jag kan inte tänka mig ett liv med barn och då inte bo nära min och fredriks familj. Men här uppe har jag hittat mina allra bästa vänner. Jag fasar inför den dagen då jag skall flytta tillbaka, samtidigt som jag längtar. Usch vad jobbigt det kan vara när man tänker för mycket på det, ska nog sluta reflektera över det och bara ta allting dag för dag. Man vet aldrig vilken vändning livet tar. Titta bara på mig och fredrik, inte trodde jag för två år sedan i mina vildaste drömmar att jag skulle vara bosatt uppe i Norrland.